En Elefant i Klara
Kvarteret Elefanten har inhyst mycket historia. Följande planscher sitter i varje trapphus - se vilken historia just din port ruvar på!
Parkeringshuset Elefanten
Parkeringshuset Elefanten var länge ett hatat byggnadsobjekt.
Det stora parkeringshuset Elefanten i centrala Stockholm revs 2001 för att ge plats åt kontor och bostäder. Det 5½ våningar höga parkeringshuset blev till 17.000 ton betongkross.
Arbetet komplicerades av att parkeringshuset stod uppe på en vägtunnel som var i full drift, och då den dessutom ligger mitt i Stockholm är trafiken intensiv. I första skedet började man med att såga ur ett genomgående schakt mitt i parkeringshuset för en byggkran.
Skanska ställde upp Sveriges största byggkran. Företaget Lodab fick uppdraget att utför rivningen. Våren 2001 var den första etappen vara klar, resterande sommaren 2001. Rivningsarbetarna har aldrig tidigare träffat på så många och så grova armeringsjärn och så hård betong som i parkeringshuset Elefanten.
Elefantens riktiga namn var P-hus Klara södra. Huset ritades av arkitektfirman Boijsen & Efvergren. Det byggdes 1971-74.
Nu skall det bli liv och rörelse i kvarteret igen. Nya huset byggs av Skanska och blir 150 bostadsrätter och åtta lokaler med första inflyttning hösten 2002 på platsen för det rivna parkeringshuset ovanpå Klaratunneln. Närmast tunnelmynningen byggdes ett kontorshus som ersätter det gamla. Inflyttning i kontorshuset skedde 2002.
Kvarteret Elefanten
Kvarteret Elefanten ritades in på stadens kartor åren kring 1650. Men folk har bott i trakterna sedan medeltiden. Då var trakterna kring Klara kyrka mest landsbygd, med vägar som slingrade fram där det varit lättast att trampa upp dem, och små låga timmerhus. I det som nu är kvarteret Elefanten bodde många krukmakare – man har hittat både keramik och kakel av medeltida ursprung här. Krukmakerierna behövde ju ligga nära vattnet. Och på den tiden gick strandlinjen ungefär vid nuvarande Rödbodgatan, strax väster om Elefanten.
Men en huvudstad som mest består av trähus med grästak kring leriga byvägar, den ger ingen glans åt en stormakt. Så kring 1600-talets mitt kom den första Norrmalmsregleringen, med egentligen samma syfte som den andra som kom 300 år senare: att forma en ny huvudstad, som speglade framtiden. Och båda regleringarna var lika drastiska!
Över de slingrande stigarna och de många små oregelbundna tomterna lade man ut de rutnät av gator som vi har kvar än i dag, med Drottninggatan som den långa genomgående huvudgatan. De gamla oregelbundna tomterna lades ihop till regelbundna fyrkanter. Hus som stod i vägen fick rivas eller flyttas någon annanstans.
Kvarteret Elefanten lades ut som en lång rektangel från Drottninggatan ner till vattenlinjen vid Klara Södra Kyrkogata. Och eftersom kvarteret gick ända ner till vattnet, kallades de tvärgående gatorna i öst-västlig riktning helt enkelt för Lilla och Stora Vattugränd. Så småningom blev det Lilla och Stora Vattugatan, och de namnen levde kvar ända till 1926. Då döptes Lilla Vattugatan om till Herkulesgatan, och Stora Vattugatan blev bara Vattugatan.
Namnet Herkulesgatan kom från den numera bortschaktade backen ner från Brunkebergstorg till Regeringsgatan (tvärs igenom nuvarande Gallerian), en backe som i århundraden hetat Herculi backe. Forskarna är osäkra på varifrån namnet kommer. Men betänker man att Brunkebergsåsen på 1600-talet var ca 20 meter högre än i dag inser man att den korta branta backen nog krävde herkuliska krafter att ta sig uppför.
Tanken med 1600-talets Norrmalmsreglering var förstås inte bara ett nytt gatunät, utan också att bygga nya kvarter med ”ståtliga stenhus”. Därav blev till att börja med inte så mycket. De ståtliga stenhusen fanns mest bara efter Drottninggatan, medan husen därbakom ner mot vattnet eller upp mot åsen alltjämt mest var av trä. Först efter den stora branden i Klara 1751 kan man tala om en mer omfattande stenhusbebyggelse.
När husen i det gamla kvarteret Elefanten revs vid 1960-talets slut upptäckte man att de tre stora husen mot Drottninggatan alla hade stommar från 1600-talet. I kvarteret i övrigt var de flesta husen från 1700-talet, även om flera av dem senare hade byggt på eller byggts om. Man rev inte så gärna stenhus på den tiden, så krävande som det var att mura upp nya. Man byggde på det som redan stod där i stället.
Husen efter Herkulesgatan påminde rätt mycket om dem som fortfarande står kvar kring Gamla Brogatan. Husen mot Vattugatan hade mer varierade fasader, kanske därför att de utsatts för större ombyggnader för att passa nya ändamål.
Precis som i dag var kvarteret helt kringbyggt, men det bestod av flera olika fastigheter, brandgavel mot brandgavel. Innanför gatuhusen fanns gårdshus, men också verkstäder och förstås uthus av olika slag, som vedbodar, dass och en gång i tiden stall och vagnskjul.
Vilka bodde då i kvarteret Elefanten? Mot Drottninggatan bodde mer förmögna borgare, som exempelvis kopparslagaren Petter Mittler vid 1600-talets mitt. I kvarteret i övrigt handlade det mest om ”vanligt folk”: en del hantverkare och handlare, men framför allt folk i kronans (statens) och stadens tjänst. Åtminstone under 1600-talet fanns fortfarande krukmakare i kvarteret, men vartefter vattenlinjen försköts blev väl trakten mindre lämpad för arbete med lera.